Jag hade nästan glömt bort att jag hade den här bloggen. Det var min sambo som påminde mig idag. Helt galet vad fort man glömmer.

Jag har ju skrivit så mycket här också, och läsarna återkommer tydligen fast jag inte har skrivit på så länge, så det kanske är dags att börja igen.

Jag har flyttat till en småstad, lever familjeliv med min sambo.

Väntar barn!!

Helt oplanerat men ack så välkommet. Mitt liv har fallit på plats, killarna hör av sig då och då. De som jag har haft förr.

Jag ska ta någon dag och skriva om de som fortsätter höra av sig.

En av dem är han med kyssen! Jens hette han, jag skrev om honom i början.

Det är inte klokt vad vissa killar inte kan släppa taget. 

Men det är ju lite smickrande på samma gång.

Återkommer inom kort!

Jag ska inte glömma igen!

Känner mig som en otålig treåring.

Vill flytta nu nu nu!

Och funderar på att starta en ny blogg nu när man bytt livsstil lite.

Kanske inte är så superkul att skriva i den här bloggen hur det går för oss som par osv. Sen skulle det vara trevligt med en offentlig blogg där mina polare kan läsa.

Speciellt när jag drar iväg till en annan stad.

Jag tror jag får göra det, men jag kommer nog behålla den här också.

Jag menar jag kan ju inte skriva om våra sexäventyr i den andra direkt. ;)

Åh nu måste jag vara ifrån min älskling i tre dagar. Inte roligt alls, jag fungerar inte utan honom känns det som.

Och nästa vecka är det flytt, det ska bli så himla skoj. Nya tapeter i hela lägenheten och bra område. Och nu kanske min karl blir yrkesmilitär också. Hur sexigt är inte det!

Så vad mer kan man önska sig, en bra bostad. Underbara djur och en man i uniform, det enda som saknas är ett bra roligt jobb till mig också. Men jag har i alla fall hittat en häst som jag kan rida på i nya staden. Det kommer bli så bra det här känner jag på mig. Nu när jag hittat min största kärlek här i livet.

Jag är så lycklig, jag har lyckats släppa svartsjukan mer och kan njuta mer av min kille. Helt fantastiskt har det varit de senaste dagarna och jag ser mer och mer hur mycket han faktiskt älskar mig.

Är lyckligare än på många många år!

Och snart flyttar vi. Det ska bli grymt härligt. En helt ny stad och nya människor. Hoppas bara att jag hittar nytt folk att umgås med. Jag brukar vara så kräsen med sånt. Släpper inte in folk hur som helst. Speciellt inte tjejer. Men man får se.

Okej nu har jag lovat mig själv detta.

1 Inte gå in och kolla på hans facebooksida om jag inte ska skriva något

2 Inte kolla hans dator/mobil ever again

3 Försöka stoppa katastroftankarna

4 Varje gång jag misstänker något så får jag tänka, nej han älskar mig han vill inte såra mig.

Jag måste bli kvitt det här, för min för vår skull.

Jag hatar den jag blir av svartsjukan. Jag är egentligen väldigt givmild och accepterande och unnar folk saker. Men det blir nästan raka motsatsen av den här skiten.

Om jag går runt och är rädd att han ska såra mig eller svika mig hela tiden så får jag inte njuta av den underbara sambo jag har. Jag måste lära mig själv att unna mig lycka.

Jag blir galen på mig själv, jag är så svartsjuk. Det äter upp mig känns det som.

Det är inte jag, jag är inte sån här egentligen.

Minsta lilla sak sätter igång en kedjereaktion i mitt huvud om vad som kan hända och vad som absolut inte får ske.

En liten sak kan bara växa till sjukt stor på några sekunder utan att jag hinner stoppa det.

Men så går det väl när man är skadat gods eller vad man ska säga. Jag borde egentligen gå och prata med någon för att det börjar bli löjligt. Det kan vara att han skriver något helt normalt till någon på facebook och så bränner det till när jag läser det. Jag snokar och kikar runt, oroar mig och försöker hitta saker som inte finns.

Han vet att jag är otrygg och försöker göra det så smärtfritt som möjligt  för mig men det är som ju mer han ger mig desto mer vill jag ha.

Jag vill inte vara så otrygg som jag är med honom. Han kan såra mig, på riktigt.

Så fort jag öppnat mig så började oron, att han kommer vara otrogen eller flörta med andra. Att han tappar intresset och lämnar mig.

Även fast han säger att han aldrig har varit otrogen eller att han inte vill lämna mig och inte kommer göra det så tror jag liksom inte på det. Jag blir så arg på mig själv.

Jag hoppas att jag blir lite tryggare nu när vi flyttar ihop. Jag har något sjukt slags kontrollbehov som jag inte vet hur jag ska hantera. Det kan hänga ihop med att jag har någon slags lätt ocd men jag vet inte.

Jag måste helt enkelt komma iväg och få hjälp, det verkar inte som jag kan lösa det här på egen hand. Och ju mer jag älskar honom desto mer kontrollerande blir jag.

Men det är väl som mamma säger, "man känner andra som man känner sig själv."

Jag har varit otrogen många gånger på grund av olika anledningar, oftast för att jag inte älskat den jag varit tillsammans med så jag tror att han kommer göra det emot mig.

Jag önskar att jag kunde vara en bättre flickvän.

Det är nästan så jag skulle lämna honom om jag blir värre för att skona honom.

Jag håller på att bli tokig, jag har enda sen jag träffade min kille börjat känna av mina ägglossningar galet mycket, mår illa och får ont i magen.

Verkar som min biologiska klocka har börjat ticka på riktigt.

Som kroppen sparkar inifrån och säger, nu NU ska du ha sex för att få barn.

Galet irriterande!

Och egentligen vill jag inte att jag vill ha barn. Iaf inte just nu.

Konstig känsla det där. Att jag inte vill men kroppen så hemskt gärna vill.

Bebisar är det sötaste som finns, så kommer jag på mig själv och tänker nej en sån blir det inte nu iaf.

Det skulle underlätta lite om man inte kände av allt så himla mycket kan jag tycka.

Jag höll just på att tro att allt som vi har bara var en lögn.

Jag fick ett sms från min kille där det stod, gratis hotell gå in på msn.com.

Första jag tänkte på vad fan ska vi med gratis hotell till vi ska ingenstans.

Sen kom tanken på ifall han vill boka hotell med nån annan tjej för att de inte kan ses i hans lägenhet längre.

Och så var karusellen igång. Jag smsade och ringde. Men han jobbade.

Under de två minuterna han inte hörde av sig var jag nära att få en panikångest attack och jag såg hur allt bara försvann.

När jag väl fick fram sidan som han menade så var det att man kunde hyra rum gratis bara man hade sex framför kameran som var placerad i sängen på ett nytt hotell koncept.

Jag blev lite lugnare och han svarade att nej det var till mig. Jag svarade att jag blev skiträdd och undrade om det verkligen inte var till nån annan tjej.

Han svarade nej det var till dig.

Så fort han fick rast så ringde han för jag svarade inte på två sms, jag behövde tänka och smälta lite vad som hänt och äta.

Han gav mig en längre förklaring i telefonen. Och jag tror på honom, så mycket som jag kan förmå mig själv iaf.

Det har hänt så många gånger förr så det skulle inte vara ett under om det hände igen. Att någon kille jag litar på sviker mig.

Han skulle ringa mig igen när han slutade. Jag kan knappt förstå hur mycket jag älskar honom. Jag har verkligen lagt min själ i vårt förhållande.

Skulle gå under om han lämnade mig känns det som.

Men anledningen att jag är så himla orolig och rädd är väl för att det verkar nästan för bra för att vara sant. Att jag inte förtjänar all den lycka han ger mig.

Att allt bara är ett spel och han har baktankar med det hela.

Men så går det med psyket när man stått ut med såna killar jag har varit tillsammans med. En var gift och jag fick reda på det efter ett år ihop. Av hans mamma!

Mitt x stal och avlivade min katt och många har varit otrogna.

Det är väl därför jag trivs med att vara singel och onåbar. För då kan ingen såra mig.