Okej nu har jag lovat mig själv detta.

1 Inte gå in och kolla på hans facebooksida om jag inte ska skriva något

2 Inte kolla hans dator/mobil ever again

3 Försöka stoppa katastroftankarna

4 Varje gång jag misstänker något så får jag tänka, nej han älskar mig han vill inte såra mig.

Jag måste bli kvitt det här, för min för vår skull.

Jag hatar den jag blir av svartsjukan. Jag är egentligen väldigt givmild och accepterande och unnar folk saker. Men det blir nästan raka motsatsen av den här skiten.

Om jag går runt och är rädd att han ska såra mig eller svika mig hela tiden så får jag inte njuta av den underbara sambo jag har. Jag måste lära mig själv att unna mig lycka.

Jag blir galen på mig själv, jag är så svartsjuk. Det äter upp mig känns det som.

Det är inte jag, jag är inte sån här egentligen.

Minsta lilla sak sätter igång en kedjereaktion i mitt huvud om vad som kan hända och vad som absolut inte får ske.

En liten sak kan bara växa till sjukt stor på några sekunder utan att jag hinner stoppa det.

Men så går det väl när man är skadat gods eller vad man ska säga. Jag borde egentligen gå och prata med någon för att det börjar bli löjligt. Det kan vara att han skriver något helt normalt till någon på facebook och så bränner det till när jag läser det. Jag snokar och kikar runt, oroar mig och försöker hitta saker som inte finns.

Han vet att jag är otrygg och försöker göra det så smärtfritt som möjligt  för mig men det är som ju mer han ger mig desto mer vill jag ha.

Jag vill inte vara så otrygg som jag är med honom. Han kan såra mig, på riktigt.

Så fort jag öppnat mig så började oron, att han kommer vara otrogen eller flörta med andra. Att han tappar intresset och lämnar mig.

Även fast han säger att han aldrig har varit otrogen eller att han inte vill lämna mig och inte kommer göra det så tror jag liksom inte på det. Jag blir så arg på mig själv.

Jag hoppas att jag blir lite tryggare nu när vi flyttar ihop. Jag har något sjukt slags kontrollbehov som jag inte vet hur jag ska hantera. Det kan hänga ihop med att jag har någon slags lätt ocd men jag vet inte.

Jag måste helt enkelt komma iväg och få hjälp, det verkar inte som jag kan lösa det här på egen hand. Och ju mer jag älskar honom desto mer kontrollerande blir jag.

Men det är väl som mamma säger, "man känner andra som man känner sig själv."

Jag har varit otrogen många gånger på grund av olika anledningar, oftast för att jag inte älskat den jag varit tillsammans med så jag tror att han kommer göra det emot mig.

Jag önskar att jag kunde vara en bättre flickvän.

Det är nästan så jag skulle lämna honom om jag blir värre för att skona honom.