Det är så jag får gåshud! Mitt liv är verkligen helt galet. När jag va på krogen igår med lite polare så hände något fantastiskt. Jag stod i baren och skulle beställa lite öl. Brevid mig står en kille som kikat lite på mig på kvällen. Han var ju fin och så men inget speciellt.

När jag stått där ett tag ler jag emot honom, och helt plötsligt out of the blue säger han.

-Du heter (mitt namn) va?

Varpå jag gapar och tittar underligt på honom.

-Hur vet du det? Frågar jag.

Han tittar på mig en stund, och säger.

-Känner du inte igen mig?

Nej säger jag, jag har verkligen inte en aning om vem killen är.

Du kännner inte igen mig från en kryssning som vi åkt på?

Nej säger jag. Och börjar fundera på hur jävla full jag har varit på finlandsbåten egentligen.

Han ler lite och säger, du var på en kryssning i medelhavet för tio år sen, år 2000.

Jo bekänner jag, det var jag faktiskt.

Men hur fan visste han det tänker jag. Kopplar fortfarande inte.

-Jag heter Jonathan, säger han.

Och jag tror min käke trillade ner i källaren. Jag blev helt ställd. Här framför mig efter tio år utan kontakt står min allra första besvarade kärlek!

Killen som jag utforskade allt nytt med. Kyssar, hångel och pirr i magen. Killen som har sovit hemma hos mina föräldrar när jag bodde hemma. Som fick sova i ett gästrum för att han inte fick sova inne hos mig.

Jag var så sjukt förälskad i honom. Vi var så unga, och oförstörda.

Och här står han framför mig på en rockbar en onsdag. Och jag hade aldrig kännt igen honom. Jag var så chockad, jag kunde knappt prata.

Jag bara gick fram till honom och la armarna runt honom. Det enda jag kunde tänka var, det här händer inte. Det är inte på riktigt.

Just nu, när jag blivit singel och lever livet och jag vänder allt upp och ner. Då dyker den som startade allt upp.

Jag har nästan glömt honom. Jag har letat efter honom på nätet men aldrig hittat honom. På grund av en så simpel sak att jag stavade hans efternamn lite fel.

Men där stod han, ett huvud längre än mig som alltid. Rockstil, som alltid och ser på mig med ett förundrat leende på läpparna.

Jag tar ett steg tillbaka och frågar, hur visste du att det var jag?

Han tittar på mig en stund så säger han.

- Det är läpparna. Jag kommer ihåg dem. Och ditt leende.

Jag erkänner att jag aldrig skulle kännt igen honom om han inte sagt sitt namn.

Vi tittar bara på varandra en lång stund. Och jag tänker, jag vill kyssa honom.

Men jag gör det inte.

Han frågar mig om jag kommer ihåg hans bror. Nej säger jag. För det gör jag inte just då. Jag var så borta, helt tom i huvudet. För sånt här händer ju inte?!

Han pekar och säger. Han sitter där borta. Och mycket riktigt, hans bror sitter vid ett bord bara några meter bort. Han var också med på resan.

Jonathan släpar fram mig till honom och berättar storartat vad som just skett. Hans bror tittar lite frågade på mig, varpå Jonathan säger. Här är hon! Alla vid bordet ser på mig. Jag bara nickar för att visa att det är sant. Jag fick knappt ur mig ett enda ord. Jag får sitta ner brevid han och hans bror. Jag sitter bara och tittar på honom. Helt i chock fortfarande.

Och nu 17 timmar senare har den fortfarandet inte släppt.

Vi pratar och pratar. Mina polare går, hans bror går också. Vi sitter själva kvar. Jag bara säger, det här är sjukt. Och tittar på honom. Han instämmer.

Och jag som inte ens skulle gå till den här krogen. Jag som skulle åka hem tidigt.

Tänk att alla konstiga saker händer mig. Mitt liv är verkligen som en spelfilm. Det är som att se den utifrån utan att kunna göra något åt vad som händer.

Efter ett tag kysser han mig. En två tre gånger. Lutar sig bakåt och ser mig i ögonen och säger.

-Tänk att det där fortfarande funkar mellan oss också.

Och det är verkligen som förr, jag känner igen hans kyssar. Jag tänker inte ens att jag vill ligga med honom. Jag vill bara vara honom nära som när vi var oskyldiga och oskadade. Hans läppar är underbara, och har alltid varit.

Han frågar mig om jag vill följa med honom hem. Inte för att ha sex, bara för att sova. Han ville inte släppa mig riktigt än. Jag säger att jo det kan vi göra. Jag kan ju knappt förstå att det händer, så varför inte fortsätta och se vad som händer. Det känns som vi möttes här av en anledning.

Vi dricker upp ölen, hämtar jackorna och går. Han tar min hand så fort vi är utanför dörren. När vi väntar på tunnelbanan så tar han upp sin mobil och sätter på musik. Ger mig ena hörluren och där står vi, och väntar på tuben, år 2010. Tio år efter vår puppy love. Och jag håller om honom, vi ser på varandra i ögonen och lyssnar på musiken. Han sjunger för mig, han är musiker så det låter fint. I vanliga fall hade jag skämts ihjäl men just då sket jag i allt och alla runt omkring. Det var vår stund. Ingen annans.

Men de fick gärna se, för jag var stolt på något sätt. Stolt och glad över att vara med honom där. Glad över att vi funnit varandra igen.

Han berättar att han letat efter mig i flera år. Sökt på facebook och andra ställen för att hitta mig. Men inte lyckats. Han kom inte ihåg vad jag hette i efternamn.

Jag bekänner att jag letat efter honom med. Men det var väl såhär det skulle ske. Inte över internet i några mail utan face to face utan att kunna bromsa.

Vi kliver in i tåget och åker iväg. Emot samma område som han alltid bott i.

Lyssnar på musiken och kramas, han nynnar. Folk tittar, men de vet inte vad som har hänt.

Det här är våran saga.

Jag har bilder på honom hemma, jag har tittat på dem en miljon gånger. Och tänkt, någon dag, om flera år. Ska vi ses igen. Men jag hade verkligen inte en aning om att det skulle bli såhär.

Vi kliver av tuben för att byta tåg och jag säger till honom efter en stund när vi stått och lyssnat på musik.

- Om man tänker efter så är det här nästan löjligt romantiskt. Sånt som man ser på film.

Han instämmer.

Börjar fippla med telefonen och ler lite och säger, nu skulle man bara hitta en romantisk låt också. Jag skrattar och skakar på huvudet. Han är verkligen knasig.

Han tar ur lurarna och säger, nej nu är det dags att leva i verkligheten utan musik ett tag. Han kysser mig och vi kramas och håller om varandra.

Kliver in i nästa tåg och åker emot Skarpnäck.

När vi går sen så börjar jag skoja med honom och driva med honom så som han driver med mig. Han uppskattade det, det syntes.

Han plockar fram musiken igen och börjar sjunga. Spelar en låt som han är med i. Det är faktiskt bra också, det är det som är så underbart. Han är duktig på det han gör, på riktigt.

Jag känner igen mig lite i området. Han bor i ett stort hus med sin far. Vi smyger in i köket och äter grillkorv när vi kommer in. Det är så skönt att kunna vara mig själv med honom. Inget konstlat inte oäkta. Bara jag.

Det är bara att flyta med. Man kan inget annat göra.

Vi går upp och lägger oss. Han är inte sig lik i kroppen sen tidigare, han var så smal då. Han har satt standarden för alla killar jag gillat. Smala med muskler, gärna långt hår och ett fint leende. På något sätt ser jag nog honom fortfarande så. Varje gång jag tittade på honom så minns jag. Men nu är han vuxen, tatuerad och kortklippt. Har mustach och är rapp i käften.

Men det är fortfarande HAN. Vi kan inte hålla händerna ifrån varandra. Det går som det går. Vi har sex, tokpackade och fumliga.

Men det gör fan ingenting att det inte är bra, just för att det är Jonathan. Han säger till mig sen.

-Sorry att det var så kasst men jag är verkligen skitfull och fyllesex är ju inte min starka sida direkt. Jag tittar på honom och säger.

-Det gör ingenting. För det var fortfarande du.

-Oj säger han, det där var riktigt fint sagt.

Jo det var nog det tänker jag. Men ärligt.

Vi somnar där brevid varandra i hans säng. Och jag är trygg. På något konstigt sätt. Egentligen känner jag honom inte. Det var så länge sen och vi var unga och nu är allt annorlunda. Men jag är trygg med honom ändå. Jag kan inte förklara varför.

På morgonen hade vi sex igen. Han är verkligen mycket bättre nykter. Men inga kyssar idag. När han följde mig till tuben så böt vi inte ens nummer. Jag bad om det men han sa att vi kan höras på Facebook ist. Vafan tänkte jag, jaja han ska vara sån. Jag sa jaha då ses vi aldrig mer igen då. Då blir det som jag sa att vi kommer prata om det här på ålderns höst om en sak som hände när vi var unga.

Jag orkar inte ta så seriöst på det. Men han nu har vi varandra där iaf.

Jag har fortfarande rysningar över hela kroppen, det verkar inte gå över.

Vi får väl se om vi ses igen.

Annars var det en av de sakerna som man kommer minnas hela livet och le.

Man kanske ska börja tro på ödet?

 

E

11 maj 2010 01:11

Oj jävlar va coolt :) Verkligen som en film!

http://perfectrandomness.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hade nästan glömt bort att jag hade den här bloggen. Det var min sambo som påminde mig idag. Helt galet vad fort man glömmer. Jag har ju skrivit så mycket här också, och läsarna återkommer tydligen fast jag inte har skrivit på så länge, så det ...

Känner mig som en otålig treåring. Vill flytta nu nu nu! Och funderar på att starta en ny blogg nu när man bytt livsstil lite. Kanske inte är så superkul att skriva i den här bloggen hur det går för oss som par osv. Sen skulle det vara trevligt...

Åh nu måste jag vara ifrån min älskling i tre dagar. Inte roligt alls, jag fungerar inte utan honom känns det som. Och nästa vecka är det flytt, det ska bli så himla skoj. Nya tapeter i hela lägenheten och bra område. Och nu kanske min karl blir yr...

Jag är så lycklig, jag har lyckats släppa svartsjukan mer och kan njuta mer av min kille. Helt fantastiskt har det varit de senaste dagarna och jag ser mer och mer hur mycket han faktiskt älskar mig. Är lyckligare än på många många år! Och snart ...

Okej nu har jag lovat mig själv detta. 1 Inte gå in och kolla på hans facebooksida om jag inte ska skriva något 2 Inte kolla hans dator/mobil ever again 3 Försöka stoppa katastroftankarna 4 Varje gång jag misstänker något så får jag tänka, ne...