Nu börjar det bli galet här. Nu har killen jag dejtade seriöst i sommras hört av sig. Han som dansade.

Han är på väg hit, han har fått reda på att jag ska flytta. Undrar vad han kommer säga om det. Men jag antar att han bara vill ha en sista natt med mig.

Det återstår att se. Men jag hoppas att han inte försöker övertala mig att stanna. Det skulle verkligen paja mina planer. För då kanske jag gör det. I alla fall om han säger att han vill ha något seriöst. Fan också, egentligen dumt att träffa honom. Djupt där inne finns det väl en liten låga som brinner för honom fortfarande, även fast jag inte har hört av mig till honom sen sist.

Jag var trots allt lite förälskad i honom. Nu är jag tillbaka, trubbel i paradiset som vanligt....

Grabben var här och nu har han åkt. Vi hade det väldigt trevligt, men inget att bygga vidare på. Jag har hunnit så mycket längre i livet än vad han har.

Jag skulle bara känna mig överlägsen och bättre vetande än honom. Det skulle inte funka, det är inte en sån relation jag vill ha. Det var det jag hade med mitt x. Och fy vilken översittare jag blir då. Om jag vet att jag upplevt mer och kan mer om nästan allt.

Vi kom gemensamt överens om att det inte skunde bli något vidare projekt. Vi kanske kan ses nån gång ibland men det är inget vi ska lägga så mycket energi på. Han förstod att det inte skulle funka om jag flyttar långt bort. Klok kille ändå, ingen drama.

17 åringen har börjat ge upp nu. Det är tur det, för hans skull. Jag vill inte såra honom. Tvärt om, har jag nog stärkt honom tillräckligt för att inse sitt egenvärde och han vet nog mer vad han vill ha i en tjej nu.

Det lutar mer och mer emot bonden. Det låter kanske hemskt men genom att kolla ifall jag vill ha andra killar kommer jag på ifall jag verkligen vill satsa på honom. Om man inte provar så vet man inte tänker jag.

Och som person är han faktiskt perfekt. Kanske lite "fulare" än vad jag brukar dras till men absolut inget fel på honom egentligen, bara jag som är ruskigt kräsen.

Jag ser nog alla relationer som sociala expriment. Testar olika vägar och ser vart de leder. Dokumenterar hur det går och funderar runt det.

Det är många av mina vänner som jämför mig med sheldon i The big band theory. Och till vissa delar stämmer det. Lika insnöad som han är på Strängteorin är jag intrasslad i det nät som relationer är. Och genom att peta runt lite på rätt ställe så kan allt ändras eller bli katastrof.

Det är nog inte så många som ser saker utifrån som jag gör. Jag kan alltid ta ett steg tillbaka och kolla på varför det blir som det blir och vad jag kan göra för att ändra det. Vilket gör att jag aldrig misslyckas med relationer om jag inte väljer det. Och lagom störd som man är så skjuter jag ifrån mig människor med täta skov. Ibland måste jag ha människor och ibland vill jag bara vara ensam.

Och om jag vill vara ensam slutar jag leta killar och jag stänger av helt. Men utifall jag vill ha sällskap så hittar jag det snabbt som ögat. Och det har jag aldrig haft svårt för.

Folk dras till mig, antagligen för att jag är öppen men ändå väldigt hemlig. Jag är aldrig uppenbar och har alltid något att berätta. Jag får väldigt ofta höra att jag är mystisk. Och jag tar det som en komplimang, för det betyder att jag är intressant nog att vilja veta mer om.

Och ego, men det märks nog i bloggen. Jag tänker på mig själv i första rummet. Sen får man ju lappa och laga det man pajar men det är alltid jag som räknas först. Starkast överlever så att säga.

Men nu ska jag fundera vidare på mina olika utvägar jag har att välja på. För det finns aldrig bara en väg, man har alltid ett antal alternativ. Frågan är bara hur väl de tilltalar mig.