Oh my dear lord säger jag bara. Nu kommer och går killarna lite som de vill känns det som, fast det är väl egentligen som jag vill.

Han unga killen som jag raggade upp för nån dag sen på dans, som var här och vi bestämde oss för att inte ses mer. Ska på dansen som jag ska på ikväll. Och nu har vi bestämt att han nog följer med mig hem. Jösses säger jag bara, snabba ryck.

Och eftersom det fortfarande är seriöst med bonden så tar jag mig friheten att ta mig en älskare. Precis som förr i tiden.

Varför inte liksom, bara jag inte faller för honom. Det vore en mardröm. Men den här ungen lär sig aldrig att lågan bränns. Nej nej jag klarar mig alltid. Lyckas jag övertyga mig själv i alla fall.

Okej nu börjar saker och ting falla på plats. Jag vill till bonden, det är bara så. Även fast han inte är snyggaste killen så är han fortfarande fantastisk som människa. Och han passar mig perfekt på alla andra plan. Det är ju tur att jag inte har brutit några löften eller liknande. För vi bestämde ändå att vi skulle ha det lite löst såhär i början. Att jag inte behövde ändra mitt liv nämnvärt förens vi hade kommit på hur vi skulle göra. Och han har inte direkt sagt till någon att vi ses heller, så ingen skada skulle vara skedd om det inte blev vi.

Men nu helt plötsligt, out of the blue saknar jag honom. Vill att han ringer osv. Det är lite ovant men jag tror jag kan lura in mig själv på rätt väg.

För egentligen borde jag ju tänka på vad som är bäst och vad som kommer att funka. Känslor kommer och går egentligen. Mest går för min del.

Men jag önskar att jag blir sådär upp över öronen dumkär i honom. Men vi har kommit överns om att jag nog flyttar dit nu i alla fall. Ifall det inte funkar så kan jag alltid flytta till sommarstugan. Inte värre än så.