När ska mitt liv sluta vara så himla underbart?!

Jag satt uppe hela natten och snackade med en kille på msn. Jag har haft honom där i några veckor men har haft så mycket andra killar att bolla med så jag inte har spenderat så mycket energi på honom.

Men han är bra snygg, mörkt hår och blå ögon. Mitt absolut favoritdrag.

Sen en underbart sexig bred käke. Så han är ögongodis för mig. Mest därför jag la till honom.

Men nu har det visat sig att han är väldigt intressant som person också. Han har precis samma humor så jag skrattade så mycket att jag har träningsvärk i käkarna idag. Det är nog ändå det viktigaste, att de ska kunna få mig att skratta.

Sen så har han en massa andra superbra grejer som jag gillar också. Som att han vill bo på landet och spelar gitarr. Men som sagt, framför allt är han så jävla snygg!

Ser ut som tagen ur en calvin klein reklam!

Han vill träffa mig snart, efter 6 timmars chatt så frågade han. Och han bad om ursäkt för att han var så frammåt?!

Han är nog faktiskt intresserad på riktigt. Vi pratade jätte mycket om olika saker, men han har ett problem som jag också har. Att om man går in i ett rum, det kan vara fullt av killar eller ja tjejer som kollar på en. Men ingen vågar gå fram och prata för de tror inte att de har en chans ändå. Och han struntar helt enkelt i att ta kontakt då. Istället för som jag tar för mig.

Det kom upp när jag frågade hur fasen han kunde vara singel. Och jag vet ju precis hur det är att ha det så. Så det känns som han är genuin iaf.

Vi ska antagligen ses nästa vecka eller på söndag. Men han bor en bra bit bort. Lite mer än 4 timmar med bil. Men han ska åka till mig så.

Han har egen firma och verkar ha det ganska bra ställt. Det är ju mer än vad jag har just nu. Han blev lite besviken när jag sa att jag nog inte kommer vara inne så ofta resten av veckan. Jag sa dock inte varför. Inte direkt att man ska säga att man ska dejta nya killar varje dag det första man gör.

Men jag fick hans nummer, och när internet la av en stund skrev jag ett sms till honom. Så han hade mitt nummer också. Idag har han skrivit flera sms, fastän han sa att han inte är en kille som smsar. Att han är superdålig på att höra av sig.

Han verkar onekligen bättre än mig iaf.

Idag tänkte jag att jag ska vara vrålsnygg när jag åker in till sjuttonåringen. Sådär att han nästan tappar andan, som tagen ur en katalog.

Det är lite roligt att jag kommer bli ihågkommen hela hans liv.

Jag menar jag glömmer killar enkelt om de inte var något speciellt, med tanke på mängden. Men de som var i början kommer jag alltid minnas. Och de som var speciella. Och jag passar i bägge dem kategorierna hos honom.

Det enda man lämnar efter sig på jorden är minnet av ens handlingar.