Nu börjar jag bli orolig att allt bara är i mitt huvud igen. Att han kanske inte är så bra som jag tror. Och att det kommer bli platt fall när jag träffar honom på fredag. Jag ska åka i 20 mil för att träffa honom några timmar. Jag tror inte han klarar av att jag sover där. Och han har ändå så mycket att göra så jag vill inte vara i vägen.

Men allt det kan jag förstå och acceptera. Inga problem.

Men kan han verkligen vara allt jag någonsin sökt?

Kan han vara min blivande man och tilltänkta. Den som jag sökt hela livet och aldrig lyckats hitta och därför drivit runt bland diverse killar i sökande efter honom.

Han verkar motsvara alla förväntningar, helt underbar som person och öm och passionerad. Sen ser han väldigt bra ut och är otroligt charmig. Och har aldrig haft en tjej. Hur är det möjligt?

Folk har haft diverse teorier om vad som egentligen är fel på honom. Men inget av dem stämmer. Och jag önskar nästan att jag hittar ett fel på honom på att han inte är så perfekt. Han är ju inte perfekt som människa kanske. Inte fulländad men han är allt jag sökt och min andra halva.

När jag inte pratar med honom eller hör ifrån honom känner jag mig inte hel. Han fullbordar mig. Han är allt just nu. Och det är otroligt läskigt.

Jag pratade med honom i tre timmar igår. Skrattade och förundrades över varandra, över hur enkelt livet kanske kan visa sig vara. Bara vi har varandra.

Och det vansinniga är att han tycker exakt samma sak. Vi behöver varandra, vi har sökt varandra. Han har väntat och jag har letat. Och till slut hittade jag honom. Och jag vill aldrig släppa honom.

Jag höll på att bryta ihop när han inte svarade på två dagar på internet, även om jag visste att han inte hade dator just då. Och kanske inte kunde ringa heller. Med ovissheten är olidlig för mig när det gäller honom.

Jag var så rädd att han skulle säga att han inte vill mer eller vågar. Satt och skakade av ångest för att jag kanske aldrig får träffa honom, hur ska jag då veta ifall han var min chans eller inte?

Som igår när vi bara skulle prata en liten stund och pratade i tre timmar. Vi  kan inte slita oss ifrån varandra. Och frågan är hur jag ska kunna åka ifrån honom när jag väl har träffat honom.

Och tänk om han inte kysser mig? Helt overkligt för mig i vanliga fall med andra killar. Med dem vet jag vad jag ska förvänta mig och anar vad som kommer ske. Men den här killen skulle helt sonika kunna strunta i det för att han inte vågar just då. Istället för att chansa. Och jag vill ju verkligen inte tvinga mig på honom eftersom han är så osäker. Annars hade jag säkert gjort det.

Men han är så ömtålig, jag kan sumpa allt om jag tar för stora kliv. Just med tanke på att han nästan ställde in allt för att jag kanske skulle sova där. För att han blev så nervös inför det. Hur skulle det inte bli då om jag kysste honom och han inte var med på det direkt.

Han är nästintill okysst!

Helt otroligt, nästan så man tror att han ljuger. Men det gör han inte. Han har kysst en tjej tidigare. När han var drängfull och inte visste vad hon höll på med. Han sa att det var äckligt, och att han aldrig skulle kysst henne om han inte varit så full.

Och då börjar jag fundera, är han asexuell?

Tänk om han tycker det är äckligt att kyssa mig också?

Tänk om han inte tänder på mig?

Tänk om han inte vill ta i mig?

Jag har inte varit såhär osäker på år och dar. Jag är van att ha mitt game. Det här är sjukt ovant, känns som jag är femton år igen. Visst jätte skoj att det känns så, men otroligt enerverande.

Han skakar min värld, bokstavligen.

Någon som kan hjälpa mig att reda ut det här??

Vad ska jag göra??

Är inte van med osäkra killar, med noll självförtroende och som är okyssta!

Hjääälp!