Jag drömde om honom i natt, en underbar dröm!

Jag hade åkt upp till honom för att hälsa på. När jag kommer dit är han inte klar med sina sysslor. Så jag blir insläpt på hans rum och går och lägger mig på sängen för hans mamma säger att det nog tar lång tid innan han kommer hem.

Av någon anledning hade jag med mig min bästa tjejkompis, som inte säger något utan bara finns i bakgrunden. Nästan som ett spöke.

Jag lägger mig på hans säng och känner hur det luktar av honom. Njuter och somnar där på sängen. Vaknar av att någon kommer in i rummet. Det är han som kommer hem. Han går fram till sängen och lägger sig brevid mig.

Stryker med fingrarna över min kind så att jag öppnar ögonen. Vi ligger och kollar på varandra och bara ler. Tårarna rinner sakta ner för kinderna och vi försvinner i tiden. Bara så nöjda med vad som händer och den lycka som det ger.

Efter en bra stund så kryper han närmare och ger mig en trevande kyss. Väldigt försiktigt och ömt. Och det är den underbaraste kyss som jag fått. Allt är perfekt, han lutar sig ifrån mig och ser på mig och ler.

Sen vaknar jag och innser att han inte är här. Jag blir helt förtvivlad och försöker somna om. Vilket så klart inte går.

Det jag kom på nu efter jag läst igenom vad jag skrivit är att han en gång sa till mig att jag var hans törnrosa. Som han skulle väcka med en sann kärleks kyss.

Och det var precis vad som hände i drömmen. Han väckte mitt känsloliv.

Nu hoppas jag innerligt att samma sak händer på fredag.

Och hoppas just nu att han loggar in på msn så jag får chans att prata med honom lite idag också. Min prins som jag letat efter.

Nu kan jag andas igen. Han ringde!

Först skrev vi på msn, och pratade lite allvar. Jag sa vad jag tyckte och han kunde inte annat än hålla med. Han bad om ursäkt och berättade varför han inte hade hört av sig.

Vi trillade in på hur det ska bli, ifall vi ska ses eller inte osv. Vi kom inte fram till mycket alls. Jag berättade att jag var rädd att detta bara var en dröm som jag kommer vakna ur helt plötsligt och så blir det som alla har sagt. Att det inte kan vara så himla bra och perfekt.

Då ringer han upp mig och gråter i telefonen!

Han berättar att han är jätte rädd för precis samma sak. Att han har blivit jätte skraj för att han blivit kär i mig och bli beroende av en annan människa. För att han är så van att klara sig själv. Och att släppa in mig hur som helst är inte lätt.

Jag grät för att jag var så lättad över att han äntligen ringt. Ångesten bara släppte när vi började prata.

Först var jag rädd för att han skulle säga att han inte vill ha mig alls.

Fast han precis innan skrivit på msn att han tycker om mig, och inte vill kasta bort det här.

Och att han tänker på mig varje dag och vill ringa. Tänker på hur det blir när jag kommer och hälsar på. Och att han pratar om mig.

Han sa att jag är helt sagolik och helt fantastisk.

Jag fick förklara för honom att det var jätte jobbigt att höra sånt, och sen inte höra av honom alls.

Jag fick hans mobilnummer så nu känns det mycket bättre. Även om han inte kan svara på sms eller ringa själv så kan jag iaf bekräfta honom, vilket jag tror att han behöver.

Han är rädd att jag ska vilja vända i dörren när vi ses. Han är så orolig, han vet att jag har dejtat modeller och att jag haft mycket killar. Han är så rädd att inte duga eller räcka till.

Så dåligt självförtroende. Det enda jag kunde säga var att jag hoppas att jag kan få honom att inse hur bra han är.

Och jag har verkligen alltid sagt att om man ska ha en kille så ska man ha en kille som har lite dåligt självförtroende som man kan styrka. Det värsta som finns är killar som tror att de är bäst och snyggast.

Som sagt, han är allt jag önskat. Och en dag ska jag få honom att verkligen förstå det.

Men nu ska jag i alla fall dit på fredag, får se hur länge jag stannar. Vi tog bort pressen att jag ska sova där. Jag sa att jag vill bara träffa honom några timmar. Vill så gärna se vem han är. Eller om jag spenderar all min kärlek på någon som kanske är helt fel. Men nu tror jag verkligen inte det.

Han är så rar, så oskyldig. Oförstörd av tjejer och öppen, så perfekt.

Nu har andra dagen utan någon kontakt alls nästan tagit slut.

Jag är så grymt besviken, ledsen att mitt hopp börjar överge mig.

Det gör så jävla ont. Han är min drömkille men behandlar mig som han totalt glömt att jag existerar. Vilket säkert bara är en överdrift men det är så det känns. Om han hade varit vilken annan kille som helst hade han varit dumpad för flera dar sen. Då hade han aldrig kommit undan med att strunta i mig.

Men jag kan bara inte göra så med honom. Det är omöjligt.

Och när han hör av sig så kommer han säkert förklara precis varför och be om ursäkt. Om han nu hör av sig, jag börjar nästan tvivla.

Men imorgon vet jag att han kommer ha tillgång till dator, om han inte hör av sig då vet jag inte vad jag gör. Det är så mycket enklare att vara känslokall och ensam på mitt sätt. Utan att släppa in folk, utan att bli kär. Det här är evig smärta och oro, det är precis vad kärlek innebär för mig just nu.

Det känns som jag har förlorat honom.

Min högsta önskan är att han bara ringer nu och pratar med mig en stund, för att visa att han bryr sig. Visar att han faktiskt tycker om mig fortfarande.

Men att han gör såhär gör att jag tycker om honom ännu mer, vilket tydligen ska vara en vanlig reaktion i hjärnan när man håller på att förlora den man älskar. Så jag funkar ju iaf biologiskt sett. Men det gör fan ont ändå!

Det känns som jag hittar på ursäkter för honom, och det gör jag väl. För att jag hoppas så innerligt på att allt ska vara bra. Att det är jag som förstorar upp saker och överdriver bara för att jag blir sårad.

Jag funderade på att hota med att inte komma när han ringer. Men det kanske straffar sig. Jag ska nog bara vara ärlig och säga att jag funderade på om det verkligen ska vara såhär. Kommer han alltid att behandla mig så?

Eller hade han en bra anledning?

Jag brukar kunna spela killar lika bra som jag spelar piano. Men med den här killen vågar jag inte ens sätta fingrarna emot tangenterna. Jag vet inte vad som händer om jag trycker på vita eller svarta. Jag vet inte vilken ton det ger och hur den känns.

Han är ostämd och osäker. Som en otämjd häst, man vet aldrig hur han reagerar för saker. Och jag vill verkligen inte riskera något. För den här killen kan komma göra mitt liv rikt på kärlek och viljan att leva mer. Viljan att se allt och göra allt. Han får mig att vilja smaka på livet igen.

Även om det gör ont nu så hoppas jag att något kommer utav det.

Det kanske ska göra ont när man träffar den rätte. För att jag alltid ska komma ihåg att uppskatta honom och värdera honom högre än något annat. För att jag aldrig ska svika honom eller kolla åt andra.

Jag sa något väldigt smart till min bror häromdagen.

-I ett förhållande ska man alltid förstå men aldrig förutse.

Jag menar att man ska alltid förstå sin partner och acceptera besluten men aldrig förutse handlingar.

Nu börjar jag bli lite besviken. Han ringde aldrig igår, pratade bara några meningar på facebook och han sa att han skulle kanske ringa på kvällen, om inte så idag. Idag ahr han inte ringt. Jag har väntat hela dagen.

Det suger att vara så kär så man inte kan tänka på annat än att han ska ringa. Och när han inte gör det faller hela min värld. Han är säkert upptagen med något viktigt men jag blir ändå ledsen.

Jag ska säga till honom sen när vi pratar att om han håller på såhär så vill jag inte mer, för jag vill inte må som jag gör när han sviker mig. Det kan ju finnas anledningar men det suger ju att inte kunna få reda på dem för att jag kan inte nå honom. Vilket är väldigt påfrestande. Att jag hela tiden får vänta på honom. Vänta på mail och att han kanske loggar in på msn. Vänta på att han KANSKE ringer osv. Det gör ont ända in i själen när han sviker mig.

Om han bara hade en mobil med sig, eller kunde nås på nätet när som helst. Men nu är det inte så, och det funkar inte i längden. Jag måste ju kunna nå honom, annars kommer jag gå sönder.

Och jag vet ju att han tackade mig för att jag var så förstående för att han inte kan och hinner ringa varje dag och maila och allt hela tiden, men nu när han inte gör det så känner jag mig inte alls förstående. Det är bara skit!

Och så sa han att även om han inte hör av sig hela tidne så tycker han om mig och tänker på mig konstant ändå. Men då tänker jag såhär, om han nu tycker om mig och tänker på mig så mycket borde det inte vara så svårt att höra av sig heller.

Jag gör ju fan inget annat än att väntar, och jag sa det till honom för några dar sen att jag tyckte att det var jätte jobbigt att inte kunna höra av honom.

Han sa att han skulle försöka bli bättre på det och tröstade.

Men inget händer, det är ändå helg nu. Visserligen sa han att han skulle vara bortrest nästa hela helgen, så han kanske inte har tillgång till telefon, men då kan han väl låna någons och skicka ett sms.

Fan jag känner mig så sviken, vilken jävla berg och dalbana det är att vara kär. Jag hade helt glömt bort hur ont det gör och hur mycket det kräver. Men om jag får honom i slutet så är det värt det!

Han är min prins och jag vill ha honom.

  Det här hjärtat är fotat i botaniska i Göteborg. Det första jag tänkte på när jag såg det var honom. Det bevisar för mig själv att han är den jag verkligen vill ha.

Och det betyder otroligt mycket.

Jag tror jag kommer gå sönder snart. Delas i tusen delar och aldrig hitta rätt bitar igen.

Jag känner extremt mycket för stoffe. Men han ger mig knappt ett lillfinger ibland. Han kanske skriver ett kort mail på kvällen bara. Inga telefonsamtal, inga långa samtal på msn. Jag önskar att det vore enklare. Att han kanske kunde använda sin mobil och inte bara hemtelefonen. Att han inte hade så mycket att göra och så mycket vänner att träffa och jobb att sköta.

Men varje liten bit blir en tröst och jag lär mig uppskatta de lilla. När han väl skriver så berättar han bara hur mycket han tycker om mig. När vi väl pratar så pratar vi i timmar.

Och nu har vi ju faktiskt bestämt att jag ska komma dit nästa helg. Vilket är underbart, lite mer att se fram emot. Ett datum att ringa in i kalendern och räkna ner. Jag berättade för min mor idag, om denna speciella människa som fångat mitt intresse. Hon tyckte att han lät perfekt för mig.

Det säger alla jag berättar för, och det är det jag vet. Att om allt funkar, så är han perfekt. Han är allt jag någonsin önskat. Och hur underbart vore inte det.

Vi ska gå på fest och så ska vi träffa hans mamma. Helt vansinnigt är allt. Men jag tror att det här kommer leda till något fantastiskt.

Det är inte alla som får chansen att börja om från början. Och jag tänker verkligen ta den.

Åsa Jinders låt, av längtan till dig. Passar väldigt bra in i sammanhanget.

Sitter på tåget på väg hem ifrån Göteborg. Mycket har hänt, träffat massor av trevliga människor och upplevt nya saker. Men den enda som snurrar i mitt huvud just nu är Stoffe. Denna underbara människa som kanske kan vara min sanna kärlek.

Om jag har tur så är det sant.

Han vill att jag kommer dit nästa helg. Jag är helt salig. Tänk att jag ska spendera en hel helg där. Jag kommer att vara så nervös innan jag kommer fram med bilen.

Jag ska tydligen få träffa alla hans polare, jag känner några av dem. Men absolut inte alla. Och hans mamma och pappa, hela familjen tror jag.

Han vill visa upp mig.

Hur gulligt är inte det egentligen, han vill visa upp vilken fin tjej han hittat. Aldrig mer kommer jag bli undangömd och dold om jag väljer honom. Om allt funkar som det ska och attraktionen är ett faktum så kommer mitt liv att få en helt annan vändning. Jag kommer att bo på landet med mina djur och hans, på en gård ute i skogen. Jag kommer ha vänner som kommer och hälsar på och fikar på kvällarna, och träffa hans familj ofta.

Det är helt galet det som händer, men verkligen underbart!

Är så spänd inför nästa helg, kan nästan inte vänta. Det kommer bli fantastiskt!

Det första jag tänker på när jag vaknar är honom, det enda som jag pratar om är honom. Allt kretsar kring Stoffe just nu.
Det är fantastiskt och erhört påfrestande på samma gång. Det gör så jävla ont men är så fantastiskt underbart. Jag trodde aldrig att jag skulle falla så här igen. Jag är kall och beräknande. Inte kärlekskrank och bedjande. Men det visar väl bara hur många sidor en människa har antar jag. I allt jag gör tänker jag på honom. I fotona jag tar när jag utövar min hobby, i vad jag skriver och säger. Fan att det ska vara så svårt att älska.

Det är verkligen som man säger, man förtränger det svåra när det är över. Och jag minns inte att kärlek skulle göra så här ont.  

Det här är två träd som omfamnar varandra, växer in i varandra och antagligen tar död på varandra. Jag tog fotot igår. Tänkte bara på Stoffe och det blev ju rätt bra ändå, hoppas det blir samma sak med vår relation. Tanken var fin och resultatet ska vara enastående.