Snart ska vi flytta ihop på riktigt. Vi har ju bott hos varandra sen vi träffades men nu har vi skaffat en gemensam lägenhet.

En trea på 80 kvm. Helt okej och nära till allt. Och på en helt ny ort. Och jag har redan hittat en häst jag kan rida på!

Det kommer nog bli superbra.

Och han blir bara bättre, det känns nästan overkligt. Men jag försöker att inte oroa mig för mycket att han ska svika mig. Jag kan ju inte låta gamla händelser gå ut över honom egentligen. Men jag är fortfarande på min vakt.

Svartsjuk som fasen är jag också. Riktigt jobbigt ibland.

Men han vet att jag är det och försöker anpassa sig efter mig. Vilket egentligen är det enda sättet att få det att gå över. För då vet jag att han inte döljer något.

Men egentligen litar jag ganska bra på honom men inte tjejerna. Tjejer är ofta backstabbing bitches när det kommer till snygga charmiga killar.

De kan göra precis allt för att stjäla en bra fin kille om de inte lyckas hitta en egen.

Men han är klok så jag tror inte han skulle gå på något sånt.

Han verkar lycklig just nu. Han viskar att han älskar mig mitt i natten när han tror att jag sover. Han vaknar till kysser mig på axeln eller kinden och säger att han älskar mig jättemycket sen somnar han om.

Det är sånt som får mig att våga tro att det här är på riktigt.

Idag ska vi ner på stan till en sexbutik och shoppa lite. Vet inte riktigt vad vi ska köpa. Han vill köpa dildo till mig för jag har ingen.

Och sexet är för övrigt bara för underbart! Det blir bara bättre för varje månad som rullar förbi känns det som. För mig har det alltid varit tvärt om, att lågan har slocknat ganska snabbt. Men inte den här gången, helt fantastiskt.

Och hans mamma GILLAR MIG! Det är första gången det händer också tror jag.

De brukar annars se mig som någon som stjäl deras lilla pojke och gör honom till man. Det brukar inte gillas. Men hans mamma är supersöt. Det första hon undrade när vi skulle flytta ihop var ifall jag var gravid. Hon vill ha barnbarn, men det får hon vänta lite på.

Mina föräldrar gillar honom mer och mer också. Mamma har insett att han är lite bildad så det går att disskutera med honom, till skillnad från mina x som ofta bara har gillat en sak. Antingen bilar eller musik.

Det känns så overkligt att jag står på kanten till vad som kan vara DET förhållandet som får mig stanna för resten av livet.

Allt har ordnat sig igen. Killens utspel grundade sig i något helt annat.

Och jag som var så nära på att dumpa honom. Tur att jag inte gjorde det kan jag bara säga!

Nu är han mysigare än någonsin och säger att han älskar mig sjuttioelva gånger om dagen. Vi har det underbart i sängen och allt är frid och fröjd.

Han blev riktigt ledsen när han insåg hur nära det var att han blev av med mig.

Nu är det han som pushar för att flytta ihop och göra allt sånt.

Men nu bromsar jag ist. Man blir ju lite på sin vakt.

Jag försöker sakta men säkert börja lita på honom ordentligt.

Men det är svårt när man blivit sviken så många gånger förr. Svårt att släppa in någon på det sättet. Speciellt en kille som faktiskt vet vad han pysslar med.

Det lutar mer och mer emot att han faktiskt är min drömkille. Även om vi inte kommer få det superbra ekonomiskt tillsammans så offrar jag lätt lyx för äkta kärlek.

En mer omtänksam och mysig kille får man leta efter. Det var väl antagligen därför jag blev så chockad när han hade det där jäkla utspelet.

Det kom från ingenstans, men försvann lika snabbt igen. Tur att han har självinsikt och är lite av en analytiker.

Det blir nog bra det här med. Till slut kanske jag också kan få lite sinnesro.

Jag borde ha lärt mig att det gör ont att älska. Men man verkar glömma bort det när det känns bra.

Idag fick jag höra att killen vill ha egentid, att det är jobbigt att vara uppe i mig hela tiden. Och visst det kan jag förstå men sättet han uttryckte det på var inte roligt.

Att han inte vet om han kommer orka bo ihop med mig.

Jävla helvets skit säger jag bara.

Jag är så trött på mitt liv ibland. Kan det inte bara vara enkelt nån gång?

Bygga luftslott är jag bra på iaf verkar det som.

Jag vet inte om jag vill vara med någon som känner så.

Fan...

Jaha nu har jag kläckt nyheten för mina föräldrar. Pappa tog det lungt som vanligt. Mamma är en jävla gnällapa som i vanligt fall.

Hon är i alla fall den som jag fått min cyniska sida ifrån. Det är så trist att inget man gör är bra eller duger. Det är omöjligt att få ett godkännande från henne.

Så har det alltid varit. Om det inte är något hon själv har velat uppnå. Men man får absolut inte göra det bättre än henne. Då har man fuskat eller gjort det fel. Hur man än gör så gör hon saker bättre.

Jag är hemma hos dem nu. Ska vara här i några dar. Det är ganska långt att åka fram och tillbaka till stugan och deras hus. Och dessutom ska jag vänta på Jens som killen jag träffar heter.

Jag har sagt upp all kontakt med de andra killarna. I alla fall på det sättet. Vänner kan man ju försöka vara. Jag har kontakt med nästan alla killar jag har haft. En del är riktigt goda vänner och andra är lösa kontakter som man uppdaterar sig med ibland.

Och nu till något ännu läskigare. Jag borde haft min mens IGÅR!

Jag mår sjukt illa och är helt jäkla uppsvullen. Det kan ju vara tecken på PMS men det har jag aldrig haft.

Jag ska inte tänka in för mycket i det. Ska väl testa och se.

Men lite luddigt i skallen är det nu. Speciellt eftersom vi har träffats så kort tid. Visst han är allt jag vill ha och vi ska flytta ihop. Men sen då?

Jaha nu är man medsökande på en lägenhet, i en småstad i mälardalen. Det trodde jag aldrig. Men jag får se vad det leder till.

Allt händer mycket snabbt och jag njuter av att länga mig in med huvudet före men med ögonen i backspegeln. För lite har jag lärt mig av alla förhållanden och försök till relationer jag har haft.

Sexet är fortfarande helt underbart. Och jag funderar på om jag kanske borde berätta för folk att jag träffat en kille. Men det blir bara inte av. Jag vill inte definieras av en kille. Jag är jag liksom.

Mina föräldrar lär få veta inom kort i alla fall. Min syster vet redan och hon gillar vad hon ser. Äntligen en kille som möter upp för alla mina "krav" och önskningar.

Farligt farligt men härligt härligt som det sjungs.

Nu sitter man ute i stugan. Vackert är det, och imorgon ska jag ta en vända dit jag bodde förr. Lämna över nycklar och skriva på papper.

Sen är jag helt fri, igen. Underbart egentligen men farligt på samma gång.

Och min nya pojkvän eller vad man nu ska kalla honom ska komma med hit också. Han ska vara här i tre-fyra dar ungefär. Ska bli mysigt, och jäklar vad med sex vi ska ha. Som i vanlig ordning.

Grabben är fan som en kanin ibland. 7-8 gånger under en dag är inga problem. Men det är bara trevligt. Och för några dagar sen lyckades jag få honom att komma två gånger under loppet av några minuter. Jag trodde fasen han skulle dö. Han hade aldrig varit med om något liknande. Sen var han ganska nöjd i typ en dag. Jag körde slut på honom totalt tydligen.

Det känns bra konstigt egentligen, att jag nu eventuellt har ett förhållande. Om han får som han vill så är vi ju ett par till 100%. Men jag tar det lite lugnt. Har inte sagt något till nån än. Förutom min syrra, hon har ju träffat honom flera gånger.

Men hon gillar honom verkligen, tycker att han verkar vara en bra kille. Men hennes plastdotter är nog lite förtjust i honom. Det är bra roligt att kolla på, och jag förstår ju varför. Han är himla snygg.

Och hon är i tonåren så det är klart det är spännande. Hon sa det till mig att hon är lite avundsjuk på att jag hittat en sån bra kille. Jag får väl ta och hitta en till henne också då. Jag lyckas ju alltid hitta killar som är pojkvänsmaterial. Nu får man se ifall kärleken från hans sida håller i sig också. I så fall vågar jag väl börja tro på att det kan vara något att bygga på. Tills dess så kommer jag ju i alla fall ha det himla trevligt. Hans eld och lågor förälskelse kanske går över om några månader. Men det återstår att se.

Jösses vilken vändning mitt liv tog i helgen. Helt plötsligt vräker killen jag träffar ur sig att han älskar mig. Det gjorde han i fredags, och på lördagen blir jag medsläpad till ett dop. Jag får träffa hans mamma och släkt.

Jag har vanligtvis mammafobi för de kan vara bra jävliga ibland. Men hon verkade supermysig. Det var dessutom hon som ville att jag skulle komma. Han har tydligen berättat att han träffat en tjej. Så hux flux så har jag tydligen pojkvän.

Det trodde jag aldrig. Han är ganska ung dock. Tre år yngre. Men jag kan redan säga att han är mer mogen än mitt x. Och han var lika gammal som mig.

Och vi har ju så himla roligt ihop. Det var länge sedan jag var såhär nöjd med livet. Allt känns bra och rätt. Och han säger att vi kan börja tävla ihop. I alla fall testa, och det är ju precis det jag vill. Det kan inte bli mer perfekt.

En riktigt snygg kille med samma intressen. Vad mer kan man begära egentligen. Alla omständigheter runt ändras ju hela tiden, men om han är som han är nu är han perfekt för mig.

Och snacka om att jag blev bebis sjuk när vi var på dop. En massa småttingar överallt. Och det sjukaste av allt var att han blev likadan. Om inte värre, vilket jag verkligen inte trodde.

Han säger att om jag skulle råka bli gravid så vill han att jag behåller det. Men det får vi allt se. Hur läget är och ifall ekonomin tillåter det. Men som det verkar nu skulle han vara en toppenkille att ha barn med. Ställer upp till hundra och hjälper till med allt. Gosar och visar känslor, visar bland andra att vi hör ihop osv. Egentligen går jag bara och väntar på ett bakslag. Någon hemsk hemlighet eller något i hans personlighet som är knas.

Man har väl blivit lite cynisk på gamla dar. Det är trist för då lyckas jag inte njuta lika mycket av det som är bra som jag borde.