Segar mig igenom en dag till, är förkyld och känner mig lite sänkt.

Ganska skönt att vara ensam ett tag dock.

Egentligen skulle jag träffa 17 åringen idag men jag orkar inte. Han vill komma och ta hand om mig säger han. Men det får han inte.

Danskillen som jag nästan var tillsammans med i sommras har börjat höra av sig nu igen. Vi ligger ju bara med varandra så han börjar väl bli tänd tänkte jag. Men nejdå han är hemma och är sjuk och tänkte på mig.

Lustigt det där, att killarna inte släpper mig. Precis som jag säger till alla killar som väljer bort mig. En dag hoppas jag att du innser vad du gått miste om.

Och jag tror de orden sätter sig i huvudet på dem. De klarar inte riktigt av att släppa mig helt. De vill alltid finnas med på ett hörn. Även fast de skaffar flickvänner och sambos så fortsätter de höra av sig.

Inte på ett sexuellt plan förvisso men känslomässigt. Och det betyder väldigt mycket mer.

Det är som de känner på sig att jag bär på livets hemligheter. Att jag kan hjälpa dem genom svåra tider och ge dem goda råd och lösningar.

Men det blir väl så när man har levt sitt liv till fullo och aldrig varit rädd att ta tag och uppleva nya saker.

Jag har en extremt hög livserfarenhet. Vilket gagnar mig i det mesta.

Jag kan se på saker ur en objektiv synvikel och hitta lösningar där ingen trodde att de fanns. Och jag tar livet som det kommer. Lever dag för dag.

Njuter av det lilla och älskar det stora.

Och en dag, ska jag hjälpa andra att hitta den inre friden. Att ta saker för vad de är, utan att försöka ändra dem.

Att ändra på formen istället för det som stöps i den. Jag har hittat inre frid, i mig själv. Utan hjälp av andra. Det är bara då, endast då. Man kan bygga vidare på sitt liv och veta vad man vill.

Jag hoppas att folk lär sig, att inte döma andra. Att se glädjen i det lilla. Och ta saker för vad de är, inte vad de borde vara.