17 åringen har hört av sig igen. Säger att han saknar mig. Vill ses snart osv.

Jag har ju inte träffat honom på en vecka nu tror jag. Och känner inget större behov av att träffa honom just nu heller. Det är ju bara för uppenbart att min killsmak följer menscykeln. Jag tror min kropp egentligen skriker att jag borde skaffa barn. Men det är inget som kommer hända i närmsta framtiden iaf.

Jag SKA ha en fast partner, som jag ser en framtid med. Som jag älskar över allt annat. En fast inkomst. Och helst ett hus på landet. Annars får det vara.

Den personliga tränaren hörde av sig igår kväll och tyckte att jag hade tagit distans till honom sen han var här.

Jag svarade med att nej det har jag inte, men däremot har du hört av dig väldigt mycket mer.

Han bad om ursäkt och sa att det nog var sant. Att han var så himla nyfiken på att lära känna mig mer och se vad det leder till. Men jag bara känner BLÄ! Orkar inte honom. Visst han är ganska snygg och så. Trevlig och allt sånt man kan begära. Men han är inte mannen som kommer finnas i mitt liv i flera år framöver och då kan jag lika gärna skita i det. Jag tänker inte ha ett förhållande bara för att slippa vara ensam.

För ensam är jag ju ändå inte. Jag är nog lite för självständig för att tänka mig att vara med någon för att jag inte hittar bättre. Tror naivt på den sanna kärleken och kommer nog alltid att göra det.

Hur många gånger man än blir huggen i ryggen.

Tills dess kan jag lika gärna roa mig så mycket jag bara kan!

Peace!