Nu är man mer förvirrad än i vanligt fall. Lite jobbigt att tänka så mycket som jag gör. Funderar på hur jag ska göra med alla killarna. Hur jag verkligen VILL göra. Att inte göra det som förväntas och det som de vill. Utan vad jag känner för.

Svårt att se sin egen vilja när det är så många som sliter och drar i en.

Killen från norrland som jag träffade en gång för några veckor sen vill att jag ska komma dit. Helst flytta ihop. Men jag vet inte om jag har lust. 17 åringen vill att jag ska flytta hem till honom. Det kommer inte hända.

Bonden vill att jag ska flytta hem till honom. Killen i grannkommunen vill att jag ska bli tillsammans med honom. Killen som inte hört av sig på ett halvår vill träffa mig. Samt alla killar jag dejtat under det senaste månaderna vill nästan alla träffa mig igen.

Och nu har jag säkert glömt hälften, men det är nog dessa som drar i mig mest.

Och det enda jag inte förstår, är vad har jag gjort för att förtjäna all den här uppmärksamheten. Alla killar som tycker att man är så himla speciell och utan like. Att de inte kan släppa mig.

Och jag säger det verkligen till dem också. Att jag inte är så speciell. Att de inte ska få för sig något som inte stämmer. Och sätta upp mig på en piedestal och tro att jag är bättre än alla andra tjejer. För det är jag ju inte.

Jag är precis som vem som helst egentligen. Men det jag har gjort är att kväva mina dåliga sidor och plocka fram de som är bra.

För att utvecklas. Vilket har lett till att jag i princip aldrig blir arg. Aldrig tjaffsar och bråkar osv.

Hur skulle du ha gjort?? Skulle du tagit någon av alla dessa killar eller skitit totalt i det? Skulle du gjort det som var bäst för din ekonomi eller ditt hjärta?

Jag har inte riktigt hittat vad mitt hjärta vill än men det kommer visa sig förr eller senare. Livet ska levas, utan rädsla och utan misströstan.

Och sagt och gjort så ska jag ringa mamografin idag och boka en tid och hoppas på att jag får fortsätta leva.