Oh my god vad nervös jag är!

Imorgon ska jag träffa honom! Jag brukar aldrig bli nervös för killar, det här är sjukt!

Min mamma vet att jag ska dit och hon försöker lugna ner mig lite. Går väl sisådär.

Imorgon kan vara första dagen på mitt nya liv, ofattbart.

Jag ska träffa vänner och släkt, djur och hus.

Han har mig insyltad i sitt liv redan. Hela byn vet om att jag kommer. Alla vet vad jag heter och någolunda vem jag är. Och hur mycket vi pratat och hur mycket vi tycker om varandra.

Konstigt att ha publik vid första mötet nästan.

Mitt liv upphör aldrig att förvåna mig. Jag har ett annorlunda liv, inget som någon kan jämföra med. Förutom stoffe, han kommer närmast.

Det är väl därför det faller sig så naturligt att jag ska vara med honom. Så självklart att det kommer funka och så enkelt.

Han planerar att jag ska bo där och vad jag kan sysselsätta mig med. Vilka jag kan umgås med, vad jag kan tycka är roligt. Han är precis som mig. Vill ha planerna klara i huvudet, även om det kanske inte blir som man tänkt har man iaf haft en plan.

Nu hoppas jag bara att jag faller ordentligt, så hårt att jag inte kan gå ifrån honom någonsin. Att han är den som får mig att stanna.

En fin blomma som jag fotade för nån vecka sen.

Just nu får allt vackert mig att tänka på Stoffe, tänk vad livet kan ändras snabbt.

Ah nu är jag lugn igen. Skönt att jag kan slappna av ibland iaf.

Har pratat med stoffe i telefonen rätt flitigt så det kan ju vara det. Och sen så är han så himla duktig på att lugna ner mig.

Jag berättar vad jag är orolig för, tex som att han inte kommer vilja ta i mig. Han förklarade att det kommer han att vilja göra. Jag måste ge det lite tålamod. Och att det nog kan vara bra för mig att inte gå så snabbt fram som jag brukar.

Och jag vet att han har rätt.

Jag vet att jag borde ta det lugnare med honom. Vilket jag kommer göra. Det kommer bli som en första gång igen för mig. Jag lär ju få sjunga på madonnas- like a virgin hela vägen dit ;)

Och igår redan innan jag har träffat honom så frågar han om jag vill komma nästa helg och stanna hela helgen. Han är så himla söt.

Jag ska tydligen träffa hans mamma och pappa och massa polare.

Jag kommer ju att dö. Jag klarar inte riktigt av mammor. De har en tendens att hata mig. Även om de inte vet något om mig. Men hans mamma verkar överförtjust. Kul att det finns mödrar som tänker på sina söners lycka framför sin egen i det här landet. Jag började tvivla faktiskt.

Hela dan igår gick jag och sjöng på Elvis- Can´t help falling in love. Och det är verkligen så just nu. Nu är det bara att hålla tummarna på att det funkar också.

Annars fick jag iaf njuta av att vara kär i några veckor. Inte fy skam när man blir det så sällan.

Han ska ringa mig ikväll också. Han är så himla rar när vi ska lägga på. Säger att han tycker om mig och att han längtar efter mig.

Jag tror den här killen kommer uppskatta  mig så som jag vill. Precis som att om det funkar så kommer jag göra allt för honom. Han har så många bra sidor. Och så tänker vi ju lika också. Det är väldigt enkelt att prata med honom. Vi är lika komplexa men ser det på lika enkelt sätt.

Det som är tryggt för honom är otryggt för mig. Som det där med beröring, han har väl haft lite problem med det förr. Men han tror inte det kommer vara ett problem med mig. Det har nog haft mycket med press att göra.

Och eftersom jag inte sätter press på honom eller håller undan saker för honom så litar han nog på mig. Om jag känner något eller är orolig så säger jag det rakt ut och han tycker det är så skönt att jag fungerar så.

Vi är nog perfect match.

Han har redan planerat vårt liv ihop. Att vi ska bo i huset och ha företag. Han vet precis vad han vill och önskar. Och det är så skönt med en kille som vet vad han vill. Och det härligaste av allt är att jag vill samma sak.

Och har alltid velat, det är som våra livspussel är byggda brevid varandras. Och den sista biten som saknar finns i honom.

Han säger att vi kommer bli det där paret som alla pratar om och undrar hur vi kan ha det så himla bra.

Hur vi kan komma överens så bra och vara så kära.

Att folk kommer förundras över hur bra ett förhållande kan funka om man gör det på vårat sätt. Och jag börjar faktiskt tro att det är sant.

Allt är som hämtat ur en saga. Allt är fantastiskt och enkelt. Och hur läskigt det än kan vara ibland så bara jag får honom i slutändan så kommer det vara värt det.

Journes end in lovers meeting- Shakespeare

Nu börjar jag bli orolig att allt bara är i mitt huvud igen. Att han kanske inte är så bra som jag tror. Och att det kommer bli platt fall när jag träffar honom på fredag. Jag ska åka i 20 mil för att träffa honom några timmar. Jag tror inte han klarar av att jag sover där. Och han har ändå så mycket att göra så jag vill inte vara i vägen.

Men allt det kan jag förstå och acceptera. Inga problem.

Men kan han verkligen vara allt jag någonsin sökt?

Kan han vara min blivande man och tilltänkta. Den som jag sökt hela livet och aldrig lyckats hitta och därför drivit runt bland diverse killar i sökande efter honom.

Han verkar motsvara alla förväntningar, helt underbar som person och öm och passionerad. Sen ser han väldigt bra ut och är otroligt charmig. Och har aldrig haft en tjej. Hur är det möjligt?

Folk har haft diverse teorier om vad som egentligen är fel på honom. Men inget av dem stämmer. Och jag önskar nästan att jag hittar ett fel på honom på att han inte är så perfekt. Han är ju inte perfekt som människa kanske. Inte fulländad men han är allt jag sökt och min andra halva.

När jag inte pratar med honom eller hör ifrån honom känner jag mig inte hel. Han fullbordar mig. Han är allt just nu. Och det är otroligt läskigt.

Jag pratade med honom i tre timmar igår. Skrattade och förundrades över varandra, över hur enkelt livet kanske kan visa sig vara. Bara vi har varandra.

Och det vansinniga är att han tycker exakt samma sak. Vi behöver varandra, vi har sökt varandra. Han har väntat och jag har letat. Och till slut hittade jag honom. Och jag vill aldrig släppa honom.

Jag höll på att bryta ihop när han inte svarade på två dagar på internet, även om jag visste att han inte hade dator just då. Och kanske inte kunde ringa heller. Med ovissheten är olidlig för mig när det gäller honom.

Jag var så rädd att han skulle säga att han inte vill mer eller vågar. Satt och skakade av ångest för att jag kanske aldrig får träffa honom, hur ska jag då veta ifall han var min chans eller inte?

Som igår när vi bara skulle prata en liten stund och pratade i tre timmar. Vi  kan inte slita oss ifrån varandra. Och frågan är hur jag ska kunna åka ifrån honom när jag väl har träffat honom.

Och tänk om han inte kysser mig? Helt overkligt för mig i vanliga fall med andra killar. Med dem vet jag vad jag ska förvänta mig och anar vad som kommer ske. Men den här killen skulle helt sonika kunna strunta i det för att han inte vågar just då. Istället för att chansa. Och jag vill ju verkligen inte tvinga mig på honom eftersom han är så osäker. Annars hade jag säkert gjort det.

Men han är så ömtålig, jag kan sumpa allt om jag tar för stora kliv. Just med tanke på att han nästan ställde in allt för att jag kanske skulle sova där. För att han blev så nervös inför det. Hur skulle det inte bli då om jag kysste honom och han inte var med på det direkt.

Han är nästintill okysst!

Helt otroligt, nästan så man tror att han ljuger. Men det gör han inte. Han har kysst en tjej tidigare. När han var drängfull och inte visste vad hon höll på med. Han sa att det var äckligt, och att han aldrig skulle kysst henne om han inte varit så full.

Och då börjar jag fundera, är han asexuell?

Tänk om han tycker det är äckligt att kyssa mig också?

Tänk om han inte tänder på mig?

Tänk om han inte vill ta i mig?

Jag har inte varit såhär osäker på år och dar. Jag är van att ha mitt game. Det här är sjukt ovant, känns som jag är femton år igen. Visst jätte skoj att det känns så, men otroligt enerverande.

Han skakar min värld, bokstavligen.

Någon som kan hjälpa mig att reda ut det här??

Vad ska jag göra??

Är inte van med osäkra killar, med noll självförtroende och som är okyssta!

Hjääälp!

Jag drömde om honom i natt, en underbar dröm!

Jag hade åkt upp till honom för att hälsa på. När jag kommer dit är han inte klar med sina sysslor. Så jag blir insläpt på hans rum och går och lägger mig på sängen för hans mamma säger att det nog tar lång tid innan han kommer hem.

Av någon anledning hade jag med mig min bästa tjejkompis, som inte säger något utan bara finns i bakgrunden. Nästan som ett spöke.

Jag lägger mig på hans säng och känner hur det luktar av honom. Njuter och somnar där på sängen. Vaknar av att någon kommer in i rummet. Det är han som kommer hem. Han går fram till sängen och lägger sig brevid mig.

Stryker med fingrarna över min kind så att jag öppnar ögonen. Vi ligger och kollar på varandra och bara ler. Tårarna rinner sakta ner för kinderna och vi försvinner i tiden. Bara så nöjda med vad som händer och den lycka som det ger.

Efter en bra stund så kryper han närmare och ger mig en trevande kyss. Väldigt försiktigt och ömt. Och det är den underbaraste kyss som jag fått. Allt är perfekt, han lutar sig ifrån mig och ser på mig och ler.

Sen vaknar jag och innser att han inte är här. Jag blir helt förtvivlad och försöker somna om. Vilket så klart inte går.

Det jag kom på nu efter jag läst igenom vad jag skrivit är att han en gång sa till mig att jag var hans törnrosa. Som han skulle väcka med en sann kärleks kyss.

Och det var precis vad som hände i drömmen. Han väckte mitt känsloliv.

Nu hoppas jag innerligt att samma sak händer på fredag.

Och hoppas just nu att han loggar in på msn så jag får chans att prata med honom lite idag också. Min prins som jag letat efter.

Nu kan jag andas igen. Han ringde!

Först skrev vi på msn, och pratade lite allvar. Jag sa vad jag tyckte och han kunde inte annat än hålla med. Han bad om ursäkt och berättade varför han inte hade hört av sig.

Vi trillade in på hur det ska bli, ifall vi ska ses eller inte osv. Vi kom inte fram till mycket alls. Jag berättade att jag var rädd att detta bara var en dröm som jag kommer vakna ur helt plötsligt och så blir det som alla har sagt. Att det inte kan vara så himla bra och perfekt.

Då ringer han upp mig och gråter i telefonen!

Han berättar att han är jätte rädd för precis samma sak. Att han har blivit jätte skraj för att han blivit kär i mig och bli beroende av en annan människa. För att han är så van att klara sig själv. Och att släppa in mig hur som helst är inte lätt.

Jag grät för att jag var så lättad över att han äntligen ringt. Ångesten bara släppte när vi började prata.

Först var jag rädd för att han skulle säga att han inte vill ha mig alls.

Fast han precis innan skrivit på msn att han tycker om mig, och inte vill kasta bort det här.

Och att han tänker på mig varje dag och vill ringa. Tänker på hur det blir när jag kommer och hälsar på. Och att han pratar om mig.

Han sa att jag är helt sagolik och helt fantastisk.

Jag fick förklara för honom att det var jätte jobbigt att höra sånt, och sen inte höra av honom alls.

Jag fick hans mobilnummer så nu känns det mycket bättre. Även om han inte kan svara på sms eller ringa själv så kan jag iaf bekräfta honom, vilket jag tror att han behöver.

Han är rädd att jag ska vilja vända i dörren när vi ses. Han är så orolig, han vet att jag har dejtat modeller och att jag haft mycket killar. Han är så rädd att inte duga eller räcka till.

Så dåligt självförtroende. Det enda jag kunde säga var att jag hoppas att jag kan få honom att inse hur bra han är.

Och jag har verkligen alltid sagt att om man ska ha en kille så ska man ha en kille som har lite dåligt självförtroende som man kan styrka. Det värsta som finns är killar som tror att de är bäst och snyggast.

Som sagt, han är allt jag önskat. Och en dag ska jag få honom att verkligen förstå det.

Men nu ska jag i alla fall dit på fredag, får se hur länge jag stannar. Vi tog bort pressen att jag ska sova där. Jag sa att jag vill bara träffa honom några timmar. Vill så gärna se vem han är. Eller om jag spenderar all min kärlek på någon som kanske är helt fel. Men nu tror jag verkligen inte det.

Han är så rar, så oskyldig. Oförstörd av tjejer och öppen, så perfekt.

Nu har andra dagen utan någon kontakt alls nästan tagit slut.

Jag är så grymt besviken, ledsen att mitt hopp börjar överge mig.

Det gör så jävla ont. Han är min drömkille men behandlar mig som han totalt glömt att jag existerar. Vilket säkert bara är en överdrift men det är så det känns. Om han hade varit vilken annan kille som helst hade han varit dumpad för flera dar sen. Då hade han aldrig kommit undan med att strunta i mig.

Men jag kan bara inte göra så med honom. Det är omöjligt.

Och när han hör av sig så kommer han säkert förklara precis varför och be om ursäkt. Om han nu hör av sig, jag börjar nästan tvivla.

Men imorgon vet jag att han kommer ha tillgång till dator, om han inte hör av sig då vet jag inte vad jag gör. Det är så mycket enklare att vara känslokall och ensam på mitt sätt. Utan att släppa in folk, utan att bli kär. Det här är evig smärta och oro, det är precis vad kärlek innebär för mig just nu.

Det känns som jag har förlorat honom.

Min högsta önskan är att han bara ringer nu och pratar med mig en stund, för att visa att han bryr sig. Visar att han faktiskt tycker om mig fortfarande.

Men att han gör såhär gör att jag tycker om honom ännu mer, vilket tydligen ska vara en vanlig reaktion i hjärnan när man håller på att förlora den man älskar. Så jag funkar ju iaf biologiskt sett. Men det gör fan ont ändå!

Det känns som jag hittar på ursäkter för honom, och det gör jag väl. För att jag hoppas så innerligt på att allt ska vara bra. Att det är jag som förstorar upp saker och överdriver bara för att jag blir sårad.

Jag funderade på att hota med att inte komma när han ringer. Men det kanske straffar sig. Jag ska nog bara vara ärlig och säga att jag funderade på om det verkligen ska vara såhär. Kommer han alltid att behandla mig så?

Eller hade han en bra anledning?

Jag brukar kunna spela killar lika bra som jag spelar piano. Men med den här killen vågar jag inte ens sätta fingrarna emot tangenterna. Jag vet inte vad som händer om jag trycker på vita eller svarta. Jag vet inte vilken ton det ger och hur den känns.

Han är ostämd och osäker. Som en otämjd häst, man vet aldrig hur han reagerar för saker. Och jag vill verkligen inte riskera något. För den här killen kan komma göra mitt liv rikt på kärlek och viljan att leva mer. Viljan att se allt och göra allt. Han får mig att vilja smaka på livet igen.

Även om det gör ont nu så hoppas jag att något kommer utav det.

Det kanske ska göra ont när man träffar den rätte. För att jag alltid ska komma ihåg att uppskatta honom och värdera honom högre än något annat. För att jag aldrig ska svika honom eller kolla åt andra.

Jag sa något väldigt smart till min bror häromdagen.

-I ett förhållande ska man alltid förstå men aldrig förutse.

Jag menar att man ska alltid förstå sin partner och acceptera besluten men aldrig förutse handlingar.

Nu börjar jag bli lite besviken. Han ringde aldrig igår, pratade bara några meningar på facebook och han sa att han skulle kanske ringa på kvällen, om inte så idag. Idag ahr han inte ringt. Jag har väntat hela dagen.

Det suger att vara så kär så man inte kan tänka på annat än att han ska ringa. Och när han inte gör det faller hela min värld. Han är säkert upptagen med något viktigt men jag blir ändå ledsen.

Jag ska säga till honom sen när vi pratar att om han håller på såhär så vill jag inte mer, för jag vill inte må som jag gör när han sviker mig. Det kan ju finnas anledningar men det suger ju att inte kunna få reda på dem för att jag kan inte nå honom. Vilket är väldigt påfrestande. Att jag hela tiden får vänta på honom. Vänta på mail och att han kanske loggar in på msn. Vänta på att han KANSKE ringer osv. Det gör ont ända in i själen när han sviker mig.

Om han bara hade en mobil med sig, eller kunde nås på nätet när som helst. Men nu är det inte så, och det funkar inte i längden. Jag måste ju kunna nå honom, annars kommer jag gå sönder.

Och jag vet ju att han tackade mig för att jag var så förstående för att han inte kan och hinner ringa varje dag och maila och allt hela tiden, men nu när han inte gör det så känner jag mig inte alls förstående. Det är bara skit!

Och så sa han att även om han inte hör av sig hela tidne så tycker han om mig och tänker på mig konstant ändå. Men då tänker jag såhär, om han nu tycker om mig och tänker på mig så mycket borde det inte vara så svårt att höra av sig heller.

Jag gör ju fan inget annat än att väntar, och jag sa det till honom för några dar sen att jag tyckte att det var jätte jobbigt att inte kunna höra av honom.

Han sa att han skulle försöka bli bättre på det och tröstade.

Men inget händer, det är ändå helg nu. Visserligen sa han att han skulle vara bortrest nästa hela helgen, så han kanske inte har tillgång till telefon, men då kan han väl låna någons och skicka ett sms.

Fan jag känner mig så sviken, vilken jävla berg och dalbana det är att vara kär. Jag hade helt glömt bort hur ont det gör och hur mycket det kräver. Men om jag får honom i slutet så är det värt det!

Han är min prins och jag vill ha honom.