Jag ska ta det från start, så att ni kan historien sen jag tog steget ut.

Först var det en kille i grannkomunen som jag åkte till.

Han var snäll och go, men hade ganska stor distans till mig. Han visste att jag just brutit en förlovning och att jag bodde ihop med honom än.

Jag tröttnade på honom ganska snabbt när han inte gav mig det jag hoppades innerligt på. Jag är svältfödd på närhet och ömhet.

Passion ska vi inte ens tala om.

Efter några veckor så åkte jag på en kryssning. På kryssningen träffade jag en trevlig kille som jag drog till hytten med.

Han bodde en ganska bra bit ifrån sthlm så han var safe.

Han och alla hans kompisar lovordade mig och jag började känna att jag är tillbaka till det som jag var innan förhållandet.

En glad och charmig tjej som tar livet som det kommer. Tar det jag vill ha och smiter när det inte passar. Sån som jag tycker om att vara.

Livet har tagit för stora kliv med mig på för kort tid. Jag kännde mig som en radhusmorsa redan. Vid 22 års ålder. Det gick bara inte, vart tog min ungdom vägen?

Jag tänkte inte vara barnvakt till min sambo hela livet. Och sköta om honom, städa och laga maten. Jag innsåg att jag vill ha en man. En som tar hand om mig.

Inte tvärt om, jag vill ha lika villkor. Inte att han "hjälper till" när han städar. Utan att han gör det för att det behövs och att han också bor här.

Jag innsåg att jag flyttat ihop med ett barn, för det är vad han är.

Jag blev hans nya mamma, och jag tar det inte.

Sen efter kryssningen träffade jag en annan kille på nätet. Internet är mitt spindelnät och jag är den svarta änkan. Jag ser vad jag vill ha och tar det.

Den här killen såg jag och tog. Det var något speciellt med honom.

Första gången jag träffade honom så smälte jag. Jag trodde att jag skulle bli kär i den här killen. Men det gick över snabbt.

Charmen försvann när han inte ringde på flera dagar när jag åkt därifrån efter att ha spenderat en vild natt i hans säng. Men jag ryckte bara på axlarna och gick vidare.Nu finns han kvar i bakgrunden och jag träffar honom lite då och då. Inget speciellt.

Efter honom så började jag prata med en jätterar kille i telefon i flera timmar om dagen. Han var rolig att snacka med och som en gammal vän.

Han var charmig och förstående. Jag tyckte om hans röst.

Men när vi träffades så fanns det ingen gnista.

Vi gjorde massa roliga saker tillsammans men jag fastnade aldrig för honom. Dessvärre gjorde han det för mig. Jag försöker få honom förstå på ett snyggt sätt. Men det går väl sisådär.

Förra veckan slog det till ordentligt. Jag träffade en kille som jag snackat med på nätet ett tag. Han har "jagat" mig i flera år. Velat träffa mig och ta en fika eller vad som helst. Men jag har nekat honom för att han verkade inte som min typ.

När jag möter honom på gatan så är han galet vacker.

Charmen bara lös igenom allt. Vi bestämmer oss för att sätta oss på mitt stammisfik på sveavägen. Vi samtalar om lite allt möjligt och jag ser att han tycker jag är intressant. Jag blir nöjd över vad jag lyckas med och slår på charmen.

Efter lite mer än en timme så frågar han om jag vill gå och ta en öl istället. Jag känner, varför inte. Jag har ingen tid jag ska passa imorgon och livet är kort.

Vi går till hans favoritställe. Dricker ale och snackar. I timmar pratar vi, allt rullar på som ingenting. Jag känner mig trygg och har roligt.

Under tiden vi sitter där börjar en massa andra killar smsa. Och nu snackar vi inte två, tre sms utan ett tjugotal. Helt galet blir det. Men jag är rätt nöjd med det för det får honom att förstå att jag är nog svårare att fånga än vad han från början trott.

Han tar mina händer efter ett tag, ser mig i ögonen. Han är verkligen fin, hans leende är snett och tokcharmigt. Personalen på stället går förbi och sneglar emot vårat bås och ler och skakar på huvudet. De ser nog vad som är på väg att hända.

Jag vet det, han vet det. Och alla som går förbi.

Han sträcker sig fram och sätter händerna på var sida om mitt huvud och ger mig en kyss värd att dö för.

Allt bara försvinner, hans läppar är underbara. Han luktar så gott att man bara vill sitta kvar så nära för evigt. Han stryker sina fingrar emot min nacke.

Det känns som en evighet. Jag ville aldrig att det skulle ta slut.

Jag har kysst många, men den här kyssen var gudomligt bra.

Det finns inga mer ord för att beskriva den egentligen. Helt otrolig.

Efter några timmar till så föreslår han att vi går hem till hans mamma? och sover.

Hon bodde i kvarteret. Så på första "dejten" fick jag träffa hans mor. Hon var liten och söt. Verkade trevlig.

Vi bäddade i gästrummet, framför tvn. Vi hade sex tre gånger den natten.

Helt okej sex. Men det märktes att han var lite osäker.

Det var väl jag också på något sätt. Antagligen för att jag kännde att det var mer än bara en tillfällig natt det här. Att det skulle komma något mer.

Och mycket riktigt det har det gjort också.

Vi har setts en gång till, såg på film och jag masserade honom. Han ville ha sex men jag kännde mig ofräsch så jag nekade honom. Han blev lite frustrerad.

Imorgon skall jag träffa honom igen. Och det bara pirrar. Men jag måste behålla kontrollen. Jag får inte fall så enkelt.

Jag måste ha kontroll över mig själv i alla situationer som kräver det.

Återkommer med mer detaljer senare;)

För snart två månader sen öppnade sig helvetesklyftan nedanför mina mina fötter. Jag tog klivet ut ifrån min sambo och in i en annan mans famn.

Jag längtade aldrig dit, jag bara tog klivet ändå.

Utan att jag reflekterade, utan att känna ånger.

Han var varm och öm, visade mig det jag saknat under de senaste fyra åren.

Jag föll handlöst. Jag ville spendera all min tid med honom. All tid jag kunde fly ifrån mitt hem ner i hans soffa och säng.

Det är två månader sen. Tiden tickar på och männen kommer och går och jag stannar med min sambo även fast vi inte är som ett par nu så bor jag kvar med honom.

Han anar nog att något är fel.  Vi har det inte bra, långt ifrån. Det går rent av rakt åt helvete mellan oss.

Jag blev aldrig kär i honom och det straffar sig nu. Han var trygg när jag fann honom. Nu är han bara tråkig.

Men jag lyckas bara inte ta mig ifrån min sambo. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur utan att allt raserar. Att jag ska få flytta hem igen och min ekonomi krashar.

Och utan att han blir krossad. För det vill jag egentligen inte.

Men just nu har jag stängt av och bara har roligt, för jag är ung och tänker inte gå ner mig i träsket igen!

Jag leker med pojkarna, för jag har inget att förlora när det gäller dem.

Det spelar ingen roll om de inte ringer igen. Det finns alltid nya och jag går alltid hem till min sambo.

Döm mig gärna, hata mig gärna, det är det många som skulle göra om de visste. Men det gör de inte.